Igår

var en mycket jobbig dag!
Fy tusan! Inget man vill vara med om för ofta. Önskade nästan att jag kunde få ha en egen begravning, en egen stund med kistan, alla blommor, minnena och bilden på farfar.
Slippa se alla andra vara lika ledsna som jag. Måååånga tårar var det som rann igår.
Sista tiden var ju min otroligt livfulla, lekfulla och spralliga farfar väldigt dement och han tynade sakta men säkert bort och sista tiden gick han inte själv osv.
När prästen pratade om hur farfar var innan sjukdomen så var det nästan som om jag glömt bort att det var sådan han var. Det är ju ändå det sättet, som han en gång var, när jag var liten, som jag vill minnas honom. Ändå verkar dessa minnen blekna så fort...då blev jag lite ledsen och grät en skvätt för det oxå...
Usch och blä, men nu är den pärsen över.
Det positiva med dagen var att jag fick träffa alla mina kusiner som jag lekt med så otroligt mycket när jag var liten. Åtminstone den äldre delen av dem. Vi räknade ut att vi är 21 kusiner och de sista, typ 10 st, är såpass mycket yngre än jag att jag inte umgåtts så mycket med dem. De andra 10 träffade jag väldigt mycket när jag var liten, alla födelsedagar, jular och vissa andra högtider där mamma och pappa umgicks med fastrar och farbröder. Allt detta gjorde att vi träffades ofta. Dessutom så bodde ju farmor och farfar i ett stooort hus så ofta var de barnvakt åt flera av oss samtidigt.
Saknar det lite nu...får försöka ta tag i en kusinträff...vi har ju en del utrymme hemma så det skulle ju kunna funka att ha det hemma i trädgården i sommar...hm, tål att tänkas på.

Tror farfar skulle gilla det :)