Tacksamhet

Hela sitt liv går man (jag) omkring och är så otroligt otacksam!
Man (jag) borde varje dag vara så otroligt tacksam för att man fått ytterligare en dag som frisk och smärtfri.
Det är SÅÅÅ många människor som varje dag, år ut och år in, har smärta i någon del av kroppen, eller hela kroppen för den delen. Vilket helvete de genomlider! Att lära sig leva med det och ändå kunna vara positiv och glad. Det måste vara en kraftansträngning bara det, så jag förstår om många med kronisk smärta blir bittra och sura över livet. Och så misstrodda de måste bli, det syns ju inte utanpå när någon har ont inuti.

Jag har kronisk smärta i vänster sida, vid njuren och urinblåsan men jag vet ju att den är tillfällig (förhoppningsvis bara några veckor) så på något sätt känns det ändå ok. Men ont har jag hela tiden. Mer eller mindre. Visst, värktabletterna hjälper till en del. De som är starkast och hjälper mest, de fick jag så få av, så de måste jag hushålla med, känns det som. Tills jag verkligen behöver dem. Tills vidare får alvedon och ipren göra sitt till.

Det som jag har råkat ut för är ganska "futtigt" om man jämför med vad många andra råkar ut för. Jag vet att jag kommer inte dö utav njursten, det gör bara helvetiskt ont. Men ändå har jag ändå fått mig en tankeställare. Hur lever jag mitt liv? Är jag tacksam för allt jag verkligen redan har eller är jag bara gnällig och vill ha, kanske inte mer, men på annat sätt. Man (jag) är liksom aldrig nöjd. Det är så dumt!!
Var nöjd!
Var tacksam för det du har!
Största delen av mitt liv är jag ju faktiskt frisk och smärtfri. Mina barn och min familj är frisk och smärtfri.

Till syvende och sist så betyder det nog nästan allt. Tål att tänkas på några gånger...