Så finns du inte mer...
Egentligen har du ju sedan länge varit borta...åtminstone den farfar, jag en gång hade. Denna elaka demens tog bort dig, ditt jag som du en gång var.
På slutet kände du inte igen mig och det var hemskt att se denna vitala, ungdomliga, skojfriska, busiga farfar, försvinna till en liten grå, förkrympt gubbe, som inte ens kunde gå för egen maskin på slutet.
Men det är ändå som den lilla (för liten och kort har du alltid varit ;) ) busiga farfaren jag ska minnas dig. En farfar som alltid hittade på bus med alla oss barnbarn. En farfar som man titt som tätt kunde läsa i tidningen om...ena gången var det pingis, nästa gång var det tennis och gången därefter fotboll. Alltid denna sport som genomsyrat familjen Johanssons släktträffar, och det är tack vare dig!
En farfar som alltid hade nära till skrattet och jag antar att det är där man kan hitta grunden till smeknamet Garvis...
En farfar som inte alltid haft koll på läget... huggna julgranar som vid hemkomst visat sig knappt haft några grenar (fast det gick ju att lösa med tejp). Dörrförsäljare som avvisats med tappra försök på en knagglig engelska, you go now do you?
Och trots att jag vet att farfar nu har fått frid, att han inte har ont längre, att han återigen kan springa omkring på de evigt gröna ängarna och spela fotboll, orientera, spela pingis, tennis och allt det där som han tidigare gjort, så känns det så tungt. Så tungt att inte ha fått ta ett ordentligt farväl. Den där grymma sjukdomen gör att även om jag hade hälsat på honom varje dag så hade han inte kommit ihåg det. Om man bara hade vetat vilken sista gången var, sista gången som man träffade farfar och han kände igen mig. Hade det känts lättare då? Nä, troligen inte.
Nu är det slut. Och det enda jag kan trösta mig med är att han nu slipper lida längre. Nu är det bara vi och vår sorg och saknad kvar, en saknad efter en otroligt stor liten man.
Älskade farfar du kommer alltid att finnas med mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar